you opend youre heart
- fan jag är så less på allt just nu. vet inte varför man jag bara hatar allt och alla.
Jag vill kunna göra allt jag vill utan att människor i min omgivning klagar på det, det är nått jag försökt bevisat för alla men man får det ändå upptrykt rakt i ansiktet. när ens nära vänner tycker att ens personlighet är fel så sjunker självförtroendet till botten totalt och man känner sig helt ensam. har haft ganska bra självförtrende de sista året faktiskt men nu börjar jag känna igen att inget jag gör räcker till och även om man gör nått bra så ser ingen det, utan alla ser bara dom neggativa sakerna. har börjat känna mig sådär ensam som jag kände mig förut, de va ett tag sen men ändå de är inge skön kännsla och jag trivs inte med mig själv ett dugg så nu vill jag i alla fall göra nått bra av det, har börjat med massa saker så får hoppas att man mår lite bättre i sig själv om ett tag. bli så ledsen när jag ser mig i spegeln och de första man vill göra är att kolla bort. nu ska jag kämpa för de är verkligen nått som beyder en hel den för mig,och vad de gäller det så ska ingen och då menar jag ingen få komma imellan.
jag får ibland höra av människor att dom tycker jag har ett helt perfetk liv.får göra vad jag vill,får de mesta jag vill osv.men hallå vakna för fan!...allt de har jag skapat själv och de är inget jag är stolt över,de är nämligen inte lika kul att göra allt de där om man får göra det. det är ju hela grejen men att göra nått man inte får,,,det blir mer spännande då. så de där om "perfekt liv" vetefan om jag riktigt kan hålla med om. Jag har växt upp utan en pappa sen jag va 8månader på grund av att han drukit och knarkat bort kontakten med mig. jag behöver igentligen inte honom för jag trvis som de är men jag har ändå aldrig haft nån pappa liksom,de har alltid saknas en person i min familj. och jag är verkligen livrädd för att bli som han, jag vill ju inte mista mina närmaste bara av en flaka sprit.
När jag väl fått en "pappa" som jag gillar så jävla mycket,för de är helt seriöst, det är den ända killen mamma haft som jag ser som min riktiga pappa. när vi i alla fall kommit varandra så pass nära efter 8 år tillsammans så är jag tvungen att flytta igen...
Sen har vi skolan,den går åt helvete och även om jag bryr mig så har jag ingen motivation längre. Det är klart att jag vill få bra betyg och kunna ubilda mig till de jag vill, men de är svårt när "gnistan" inte längre finns där,den är helt död liksom.
Om vi ändå ska prata om saker som är fel så är det att jag trivs inte med mig själv de minsta.------
Mina ben är för tjocka,min rumpa putar ut alldeles för mycket,min mage består bara av fett,mina öron skulle lika gärna kunna tillhöra Dumbo,mina läppar är för små,min bröst är....ja de är ju typ inga bröst!
Ingens liv är perfekt så enkelt är det. jag tänker på allt det som jag skrivit varje dag och de är ju inga possitiva saker. Självklart är inte hela jag ett svart hål,utan det finns självklart stunder då livet leker, men allt dåligt ligger ju ändå i tankarna och skaver.
förstår om ni inte orkat läsa men de va mest för att skriva av mig lite sådär.
tiderna då jag va lycklig....varför känns allt så långt bort?
jag läste allt åh jag känner dig inte men jag har sett dig några gånger i norrtälje va jobbigt du måste ha det :(<3
fyfan becca, jag får nästan tårar i ögonen av att läsa det där.
jag förstår dig verkligen. det gör jag. även fast det kanske inte verkade som det i slutet av sommaren. och du anar inte hur glad jag är över att vi har börjat prata igen. förut grät jag varje kväll för att det var som det var.
jag vill att du ska veta att jag älskar dig. du är en stor del av mitt liv.
och jag vet att jag kanske har dragit några elaka skämt om dig, "oj förlåt, jag såg dem inte" men det är ju inget jag menar... och det vet du väl? haha. gud vad mycket jag skriver.. men skit samma.
DU BORDE VARA NÖJD MED DIG SJÄLV OCH DITT UTSEENDE. PUNKT SLUT. <3
sv linn: ja man har sina jobbiga pedionder i livet,och antar väl att min är nu. men ja har nåra år kvar så de lär nog bli bättre....hoppas jag(:
sv evelina: jag fick tårar och ett leende när jag läste ditt:)
håller med om allt du skrev och jag är tacksam att de blivit nästan som förr, men de kan nog bli ännu bättre kännder jag.
jag tar inte åt mig av nått som mina vänner säger, jag är ju lika "elak" mot er lix;) he he!
jag älskar dig evellina<3
gumman.. jag läste allt. och även fast vi inte träffas så ofta ska du veta att jag alltid finns här.
jag känner igen mig på vissa saker i texten. jag har också varit där.
du är så jävla stark becca! och du är underbar, du är verkligen det.
och du ska veta att dina ben är verkligen verkligen inte för tjocka!!!!! de är skitfina och tro mig, dubbelt så smala som mina.
och din mage är knappast så som du beskriver de och inget annat heller.. du är jättefin!
du är så stark, som jag sa, och du klarar av de här :) man har svackor i livet men man måste bara fortsätta för till slut blir det bra, iaf bättre. de är typiskt tonårs liv, alla dessa tankar, alla vänner. och de här med din pappa, de är fortfarande så att du växt upp utan en pappa och de är fan synd som fan.. man behöver en pappa och de har du på sätt o vis klarat dig utan. men man behöver han iaf och som du sa de där med din mammas kille. så synd att ni flytta ifrån :/
du är stark, puss på dig. <3
sv; vi är på god väg min vän! och jag hoppas iaf att du tar åt dig när jag säger snälla saker.. haha :D
me love you.
sv maja: även om alla säger att de inte är nått fel så mår jag ändå illa såfort jag kolla mig i spegeln"/ de är nått som kommer följa mig ett bra tag till tyvär. men tack för dina snälla ord iaf.
man vet ju att de kommer svackor men de är ändå så jobbit för man vet inte vad man vill och tvivlar på alla i sin omgivning typ. men de fixar sig nog:)
puss på dig med:D<3
sv evelina: ja de är vi fan.(glad)
nej fan att jag gör. haha jodå:)<3
livet är jävligt tufft ibland. du har tur som har vänner som stöttar i alla fall. :)
sv kattis: jadu de är nog ens räddning i livet:)
I will never hate you.
I will never turn against you.
I will always be here for you
no matter what.
