Becca's

Idag är det mors dag och jag har bokat bord på "På G" till mig och min älskade mamma. Mat är ju alltid uppskattat så det blir nog bättre än en bukett blommor.

Nu hade jag inte så mycket mer att säga...kul...aja, god natt!

Min käre vän Karro är i alla fall hemma i Norrtälje nu och henne ska jag ge en stoooor kram snart, det behöver den lilla puddingen allt! Ska även ut på en promenad snart för att röra lite på fläsket.

Dagen efter var det bara att gå upp vid 08.00 för att bege sig på hemligt äventyr genom sverige. Eller till Kålmorden. Jobb-tjejerna hade nämligen åter igen bestämt sig för att överraska mig, och nu var det ingen tårta utan en heldag på Kålomoden där vi sprang runt som små barn och kollade på djur,åkte karruseller och hade det allmänt bra.

Min kommentar när jag fått tagit av mig ögonbindeln utananför var bara: "Hur hamnade vi här?". Haha blev så otroligt chockad. Dagen fortsatte med middag som dom fixat hemma hos Sofia. Belv även musik,"jag har aldrig",cocosbollskrig/tävlig,och en massa underbara vänner med glatt humör. Tack igen tjejer!

Jag skulle lägga in bilderna från kolmården osv men hittar inte sladden, och eftersom alla vissa tjatar på min uppdatering så får bilderna komma i efterhand.

Efter att Evellina slutat skolan gjorde vi sällskap på stan där vi letade present till vår älskade vänn Karin som fyllt 18. Tror vi hittade den perfekta presenten faktiskt, utan tvekan! Tog en liten fika i solen där vi fastnade i några timmar med massa snack om allt och ingenting.

Och nu då? Ska städa lite i mina rum där det ser ut som katastof och efter det förbreda mig för sägen eftersom jag ska upp 6 imrogon för en dag på jobbet. Lääängtar!

Jag förstår verkligen inte hur det kan vara så svårt att gå vidare, att man inte bara kan glömma bort allt som vart och leva i nuet.

Dom flesta tror nog att jag gått vidare utifrån hur jag beter mig och sådär, men grejen är den att jag är bara en bra skådespelare. Jag har kunnat låtsats som att livet leker och att jag mår jättebra medan jag egentligen inombords gråter. Jag har nämligen alltid haft svårt för att skiljas från människor, på grund av att jag är livrädd att aldrig få tillbaka dom. När jag var liten och mamma lämnade min pappa så hoppades jag innerst inne på att han skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte. Och att mista någon man älskar och veta att den personen kanske aldrig mer kommer tillbaka är en obeskrivlig smärta i kroppen. Det är därför som jag genom hela mitt liv alltid tagit jätteilla vid mig när jag tex bråkat med folk. För jag är verkligen rädd att dom aldrig mer kommer komma tillbaka.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna såhär starkt för någon. Att man känner så starkt att man skulle kunna döda för den personen. Jag var villig att offra allt för hans skull men inget kommer förändra denna situvation. Att känna sig så hjälplös är förjävligt, att man inte kan göra nåting för att förändra det som skett liksom.

Jag trodde hela tiden att det skulle vara jag och han och att vi skulle hålla ihop mycket längre än vad vi gjorde. Det var faktiskt en av anledningarna till att jag hoppade av skolan, jag trodde att vi skulle få mer tid tillsammans och att jag skulle kunna förbättra något i föhållandet. Nu fanns det andra anledningar också till att jag hoppade av men jag trodde att jag skulle kunna få mer tid med den jag älskade, vilket jag inte fick. Det blev tyvärr mindre tid när jag väl började jobba.

Så nu återstår det bara att vänta på dagen då allt kommer förändras och då jag kommerfå leva lyckligt igen.